<!-- This is the Linux Installation HOWTO, SGML source -- >
<!-- Eric S. Raymond, esr@snark.thyrsus.com -- >
<!-- Swedish translation: Linus Åkerlund, uxm165t@tninet.se -- >
<!-- The submission address is tjbynum@sunsite.unc.edu -- >

<!doctype linuxdoc system> 

<article>

<title>The Linux Installation HOWTO - Svensk översättning
<author>av Eric S. Raymond, svensk översättning: Linus Åkerlund, uxm165t@tninet.se
<date>v4.11, 20 April 1998, svensk översättning: 3 juni 1998

<abstract>
Det här dokumentet beskriver hur du kan få tag på och installera
Linux. Det är det första dokumentet som en ny Linux-användare bör
läsa, för att komma igång.
</abstract>

<toc>

<sect>Inledning
<p>

<sect1> Syftet med detta dokument
<p>
Linux är en fritt distribuerbar implementering av Unix för billiga
persondatorer (det utvecklades på en 386 och stödjer nu 486, 586,
Pentium, PowerPC, Sun Sparc och DEC Alpha). Det stödjer en stor
mängd mjukvara, inklusive X-Windows, Emacs, TCP/IP-nätverk (inklusive
SLIP), och många andra applikationer.
  
Det här dokumentet förutsätter att du har hört talas om och känner till
Linux, och nu vill installera och köra det. Det är i första hand riktat
mot den Intel-baserade versionen, vilken är den mest populära, men 
mycket av råden är även tillämpliga på Power PC, Sparc och Alpha.

<sect1>Andra informations-källor
<p>
Om Linux är något nytt för dig, så finns det flera källor med 
grundläggande information om systemet. Det bästa stället att hitta
dessa är <idx>Linux Documentation Projects</idx> hemsida på <url
url="http://sunsite.unc.edu/LDP/linux.html">. Du hittar den senaste,
uppdaterade versionen av det här dokumentet där, som <url
url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/Installation-HOWTO.html">

Det är antagligen bäst om du börjar med att gå igenom informationen 
under General Linux Information; the Linux <url
url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/INFO-SHEET.html"
name="INFO-SHEET"> och Linux <url
url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/META-FAQ.html"
name="META-FAQ">. 'Linux Frequently Asked Questions' (Ofta ställda
frågor om Linux) innehåller många vanliga frågor (och svar!) om 
Linux---den är ett ``måste'' för nya användare.

Du kan få hjälp med många vanliga frågor i USENET-nyhetsgrupperna
<htmlurl url="news:comp.os.linux.help" name="comp.os.linux.help"> och
<htmlurl url="news:comp.os.linux.announce" 
name="comp.os.linux.announce">.

Linux Documentation Project skriver en uppsättning manualer och böcker
om Linux, vilka alla kan distribueras fritt på  nätet, och är 
tillgängliga på LDPs hemsida.

Boken <em/``Linux installation and getting started''/ är en fullständig
guide till hur du får tag på och installerar Linux, och ger dig
även instruktioner om hur du ska använda systemet, då du fått igång det.
Det innehåller en komplett handledning till användning och körning av
systemet, och mycket mer information än vad som finns med här. Du kan
läsa den on-line, eller ladda ned ett exemplar, från LDPs hemsida.

Slutligen så finns det en ganska teknisk <url name="Guide to x86
bootstrapping" url="http://www.paranoia.com/~vax/boot.html">.
Det dokumentet är snarare inriktat på NetBSD, än Linux, men innehåller
användbart material om disk-konfigurering och ``boot managers'' för
användning av flera operativ-system.

<sect1>Nya versioner av det här dokumentet

<p>
Nya versioner av Linux Installation HOWTO postas regelbundet till
<htmlurl url="news:comp.os.linux.help" name="comp.os.linux.help"> och
<htmlurl url="news:answers" name="news.answers">. De laddas även upp
till diverse Linux-relaterade WWW- och FTP-sajter, inklusive LDPs
hemsida.

Du kan också läsa den senaste versionen av det här dokumentet på WWW,
via URLen
<url url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/Installation-HOWTO.html">.

<sect1>Läsarrespons och rättelser
<p>
Om du har några frågor om eller kommentarer till det här dokumentet, så
får du gärna skicka ett e-brev till Eric S. Raymond, på <htmlurl
url="mailto:esr@thyrsus.com" name="esr@thyrsus.com">. Jag välkomnar alla
sorters förslag och kritik. Om du hittar något fel i det här dokumentet,
var vänlig underrätta mig om detta, så att jag kan korrigera det i nästa
version. Tack.

Var vänlig skicka <em/inte/ e-brev med frågor om hur du kan lösa
hårdvaru-problem, som du stöter på under installeringen. Konsultera
<em/``Linux installation and getting started''/, fråga din försäljare
eller fråga i nyhetsgruppen <htmlurl url="news:comp.os.linux.setup"
name="comp.os.linux.setup">. Den här HOWTOn är menad som en snabb,
smärtfri guide till en <em/normal/ installering -- en separat HOWTO
om hårdvaru-problem och lösningar är under framställning.

<sect>De senaste ändringarna
<p>
<itemize>
<item>La till `Bygg inte, köp'.
</itemize>

<sect>Den enklaste lösningen: bygg inte, köp
<p>
Linux har nu mognat tillräckligt för att det ska finnas 
system-leverantörer som sätter ihop en arbetsstation till dig, 
installerar och konfigurerar Linux och gör en intensiv 
`burn-in'-test, innan de skickar den till dig. Om du har mer pengar 
än tid, eller om du har väldigt höga krav på tillförlitlighet och 
prestanda, så levererar dessa företag en mycket värdefull tjänst,
genom att se till att du inte får hårdvara som är skakig eller dör två
dagar efter att du fått den.

Det finns flera sådana företag (och jag kommer lista dem här, i den 
takt jag får reda på mer om dem). Det enda sådana företaget jag känner
till personligen är <url name="VA Research"
url="http://www.varesearch.com">. Dessa fina människor bygger 
avancerade Linux arbetstationer av hög kvalitet, med en flott
Tux-the-penguin-logo framtill. De har intima relationer med 
Linux-världen (<url name="Debian-projektet"
url="http://www.debian.org"> ligger på en av deras maskiner, Linux har
en dator från dem och de slänger även till er ödmjuke 
HOWTO-författare en del prylar då och då).

För dem av er med en mer begränsad budget, så handlar resten av detta
dokument om hur du ska göra för att själv installera Linux.

<sect>Innan du sätter igång
<p>
Innan du kan installera Linux, så måste du se till så att din maskin
klarar av Linux, och välja ett Linux att installera.

<sect1>Hårdvaru-krav
<p>
Vilken sorts system krävs för att köra Linux? Det är en bra fråga;
systemets faktiska hårdvaru-krav ändras regelbundet. Linux 
Hardware-HOWTO <url 
url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/Hardware-HOWTO.html">, ger en
mer eller mindre komplett lista över hårdvara som stöds av Linux.
Linux INFO-SHEET <url
url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/INFO-SHEET.html"> innehåller en
annan lista.

För Intel-version krävs en hårdvaru-konfiguration som ser ut så här:

Vilket <idx>ISA</idx>, <idx>EISA</idx>, <idx>VESA Local Bus</idx> eller
<idx>PCI</idx> <idx>80386</idx>, <idx>80486</idx>, <idx>Pentium</idx>
eller <idx>Pentium Pro</idx>-system som helst går bra. 
<idx>MCA</idx>-arkitekturen (vilken finns i IBM PS/2-maksiner) stöds
av de senaste utvecklings-kärnorna (2.1.x), men de kanske inte är 
riktigt redo för full användning än. Vilken processor som helst, från
386SX till P-6, fungerar. Du behöver inte en flyttals-hjälpprocessor, 
även om det är trevligt att ha en.

Du behöver naturligtvis en hårddisk och en AT-standard `controller'. 
Alla <idx>MFM</idx>, <idx>RLL</idx> och <idx>IDE</idx>-diskar och
`controllers' bör fungera. Många SCSI-diskar och -adaptors fungerar 
även bra; Linux SCSI-HOWTO innehåller mer information om SCSI. Om du
plockar ihop ett eget system för att köra Linux, så är en lilla extra
kostnaden för SCSI väl värd den extra prestanda och tillförlitlighet
som den ger.

Du behöver en 3.5&dquot; <idx>floppy-station</idx>. Även om 
5.25&quot;-disketter stöds under Linux, så används de så lite att du
inte kan lita på att `disk images' (start- och rot-diskar) får plats
på dem. (En nedbantad version av Linux kan faktiskt köras på en enda
diskett, men det är inte användbart för installering och vissa former
av felsökning.)

Du behöver också ett <idx>MDA</idx>, Hercules, <idx>CGA</idx>, 
<idx>EGA</idx>, <idx>VGA</idx> eller <idx>Super VGA</idx> grafikkort
och skärm. Rent generellt kan man säga, att om ditt grafikkort och din
skärm fungerar under MS-DOS, så ska de fungera under Linux också. Men
om du vill köra X-Windows, så finns det andra begränsningar, vad gäller
stöd för grafik-hårdvara. Linux XFree86-HOWTOn, <url
url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/XFree86-HOWTO.html">,
innehåller mer information om att köra X, och vad som krävs för detta.

Du behöver också en <idx>CD-ROM</idx>-spelare. Om det är en 
<idx>ATAPI</idx>, <idx>SCSI</idx> eller en äkta <idx>IDE</idx>, så 
kommer du inte ha några problem med att få den att fungera (men se upp
med billiga CD-ROM-spelare som skyltar med "IDE"-gränssnitt, men inte är
äkta IDE). Om din CD-ROM-spelare använder ett annat gränssnitts-kort,
så är det möjligt att installerings-kärnan, vilken laddas från 
start-disketten, inte kommer kunna se den -- och en CD-ROM-spelare som
du inte kan komma åt är inte roligt. CD-ROM-spelare som ansluts till
parallell-porten fungerar inte alls. Om du är tveksam, ta en titt på
Linux CD-ROM HOWTOn, <url
url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/CDROM-HOWTO.html">, för en lista
och detaljer om hårdvara som stöds.

Så kallade "Plug'n'Play"-kort utan jumprar kan också leda till problem.
Stöd för sådana är under intensiv utveckling, men finns inte med i
2.0.25-kärnan. Lyckligtvis så är det här antagligen bara ett problem
med ljud- och Ethernet-kort.

Om du kör en burk som använder någon av Motorolas 68K-processorer
(inklusive <idx>Amiga</idx>-, <idx>Atari</idx>- eller 
<idx>VMEbus</idx>-maskiner), så ta en titt på Linux/m68k FAQ, på
<url url="http://www.clark.net/pub/lawrencc/linux/faq/faq.html">, 
för information om minimi-krav och denna portnings status. Denna FAQ
säger nu att m68k Linux är lika stabilt och användbart som 
Intel-versionen.

<sect1>Utrymmeskrav och samexistens
<p>
Du kommer behöva ledigt utrymme för Linux på din hårddisk. Mängden
utrymme som behövs beror på hur mycket mjukvara du har tänkt installera.
De flesta installationer kräver någonting i stil med 200 till 500 meg.
Det inkluderar plats för mjukvara, "swap"-utrymme (vilket används som
virtuellt minne på din maskin), ledigt utrymme för användare osv.

Det är inte otroligt att du skulle kunna köra ett minimalt Linux-system
på 80 meg eller mindre (det var vanligt, på den tiden då 
Linux-distributionerna var mindre), och det är inte otroligt att du
skulle kunna använda 500 meg, eller mer, för alla Linux-program. Mängden
varierar väldigt mycket, beroende på mängden program du installerar och
hur mycket plats de kräver. Mer om detta senare.

Linux kan samexistera med andra operativ-system, som MS-DOS, Microsoft
Windows och OS/2, på din hårddisk. (Du kan t.o.m. komma åt MS-DOS-filer
och köra vissa MS-DOS-program från Linux.) Med andra ord, när du 
partitionerar din hårddisk för Linux, så finns MS-DOS eller OS/2 på sina
egna partitioner och Linux finns på sina egna. Vi ska titta närmare på 
sådana ``<idx>dual-boot</idx>''-system senare.

Du behöver INTE köra MS-DOS, OS/2 eller något annat operativ-system för
att kunna använda Linux. Linux är ett helt annorlunda, fristående
operativ-system, vilket inte är beroende av andra operativ-system för
installering och användning.

Allt som allt, så är de minimala kraven för Linux inte mycket större än
vad som krävs för de flesta MS-DOS- och Windows 3.1-system, som säljs
idag (och de är en hel del mindre än minimum-kraven för Windows 95!). 
Om du har en 386 eller 486, med åtminstone 4 meg RAM, så kommer du att
kunna köra Linux, och vara nöjd med det. Linux kräver inte enorma
mängder hårddisk-utrymme, minne eller processor-hastighet. Matt Welsh,
grundaren av denna HOWTO, körde förut Linux på en 386/16 MHz (den
långsammaste maskin du kan få tag på) med 4 meg RAM, och var ganska
nöjd. Ju mer du vill göra, desto mer minna (och snabbare processor)
behöver du. Enligt vår erfarenhet så vinner en 486 med 16 megabytes RAM
över flera dyra arbetsstationer.

<sect1>Att välja en Linux-distribution
<p>
Innan du kan installera Linux, så måste du bestämma dig för vilken av de
tillgängliga Linux-``distributionerna'' du ska ha. Det finns inte en 
enda standard-utgåva av Linux-mjukvaran---det finns många sådana utgåvor.
Varje utgåva har sin egen dokumentation och sina egna 
installerings-instruktioner.

Linux-distributioner finns tillgängliga via anonym FTP och via 
beställning på diskett, band och CD-ROM. Linux Distribution HOWTO <url
url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/Distribution-HOWTO.html">
innehåller beskrivningar av många Linux-distributioner, vilka är
tillgängliga via FTP och beställning.

I det dimmiga och avlägsna förflutna, då denna HOWTO först skrevs
(1992-93), skaffade de flesta Linux med plågsamma medel, vilka
innehöll långa nedladdningar från Internet eller BBSer, till deras
DOS-maskiner, vilka följdes av en utstuderad procedur, för att föra
över det nedladdade materialet till en massa disketter. En av dessa
disketter skulle sedan användas för att starta upp, och användes för
att installera de, flera dussin, andra. Med tur (och utan problem med
trasiga disketter), kunde man, flera timmar senare, avsluta 
installeringen med ett fungerande Linux. Eller inte.

Medan den här vägen fortfarande är möjligt (och du kan ladda ned flera
distributioner från <url
url="http://sunsite.unc.edu/pub/Linux/distributions/">), så finns det
nu mycket mindre ansträngande sätt. Det enklaste är att köpa någon av
de hög-kvalitativa kommersiella Linux-distributionerna som ges ut på
CD-ROM, som Red Hat, Craftworks, Linux Pro eller WGS. Dessa finns i 
typfallet tillgängliga för mindre än &dollar;50 på din lokala bok- eller
datoraffär, och du kommer spara in många betungande timmar.

Du kan också köpa samlings-CD-ROM, som InfoMagic Linux Developer's 
Resource. Dessa innehåller i vanliga fall flera Linux-distributioner
och en aktuell kopia av flera viktiga Linux-arkiv, som sunsite och
tsx-11.

I resten av den här HOWTOn ska vi rikta in oss på de steg som krävs för
att installera fårn en samlings-CD-ROM, eller någon annan kommersiell
Linux, som inte innehåller någon tryckt installerings-manual. Om ditt
Linux innehåller en manual på papper, så kan vissa delar av den här
HOWTOn ge dig nyttiga bakgrundskunskaper, men du ska i första se till din
manual, för detaljerade instruktioner.

<sect>Översikt över installeringen
<p>

<sect1>Grundläggande installerings-steg
<p>
Den grundläggande planen för en Linux-installering är enkel:

<enum>
<item> Samla ihop konfigurations-information om din hårdvara.

<item> Skapa installerings-disketter

<item> Om du vill köra ett "dual-boot"-system (Linux och Dos
eller Windows, eller båda), omarrangera (partitionera om) din hårddisk
för att skapa utrymme för Linux.

<item> Starta ett installerings-mini-Linux från disktterna, för
att få tillgång till CD-ROMen.

<item> Preparera ett Linux-filsystem. (Om du inte modifierade
hårddiskens partitions-tabell tidigare, så ska du göra det nu.)

<item> Installera ett Linux-system från CD-ROMen.

<item> Starta upp Linux från hårddisken.

<item> (Valfritt) Installera flera paket från CD-ROMen.
</enum>

<sect1>Grundläggande delar i ett installerings-paket
<p>
Här är de grundläggande delarna i en installeringsbar distribution:

<enum>
<item>README- och FAQ-filerna. Dessa ligger vanligtvis i rot-katalogen
på din CD-ROM och kan läsas, så fort hårddisken har monterats, under
Linux. (Beroende på hur CD-ROMen framställts, så kan de även vara
tillgängliga från DOS/Windows.) Det är en god idé att läsa dessa filer
så fort du har tillgång till dem, för att få reda på viktiga 
uppdateringar och ändringar.

<item>Ett antal <idx>start-disketter</idx> (ofta i en underkatalog). En
av dessa är filen som du ska skriva till en diskett, för att skapa din
start-diskett. Du ska välja <bf/en/ av dessa, beroende på vilken typ av
hårdvara du har i ditt system.
</enum>
Grejen här är att vissa hårdvaru-drivrutiner hamnar i konflikt med
varandra, på diverse underliga sätt, och istället för att försöka lösa
hårdvaru-problemen på ditt system, så är det lättare att använda en
start-diskett, vilken bara innehåller de drivrutiner du verkligen 
behöver. (Detta har den trevliga bieffekten att det gör din kärna
mindre.)

<itemize>
<item>En rot-diskett (eller kanske två). Detta är en fil som du ska
skriva till en diskett, för att skapa installations-disken (eller 
-diskarna). Nu för tiden är rot-disketterna oftast oberoende av din
hårdvaru-typ; den kommer förutsätta en EGA- eller bättre skärm.

<item>En räddnings-diskett. Detta är en disk som innehåller en kärna
och verktyg för att rädda dig från en katastrof, om något skulle 
trampa på din kärna eller start-blocket på din hårddisk.

<item>RAWRITE.EXE. Detta är ett MS-DOS-program som kan skriva innehållet
i en fil (som start- och rot-disketterna) direkt till en diskett, 
oberoende av format.
</itemize>

Du kommer behöva RAWRITE.EXE endast om du planerar att skapa dina start-
och rot-disketter från ett MS-DOS-system. Om du har tillgång till en
UNIX arbetsstation med en floppy-station, så kan du istället skapa dina
disketter därifrån, med hjälp av `dd`-kommandot, eller möjligtvis ett
skalprogram som kommer med distributionen. Se man-sidan för dd(1) och
fråga dina lokala UNIX-experter om hjälp.

<itemize>
<item>CD-ROMen själv. Syftet med start-disketten är att göra din maskin
redo att ladda rot- eller installerings-disketterna, vilka i sin tur
bara är verktyg för att preparera din hårddisk, och kopiera delar av
CD-ROMen till den.
</itemize>

<sect>Installering i detalj

<sect1>Förbereda sig för installeringen
<p>
Linux använder PCns hårdvara på ett mer effektivt sätt än MS-DOS, Windows
och NT, och är därför mindre tolerant med felkonfigurerad hårdvara. Det
finns några saker du kan göra innan du börjar, som minskar chanserna att
du blir hindrad av sådana problem.

För det första, samla ihop alla manualer till din hårdvara -- moderkort, 
grafikkort, skärm, modem osv. -- och lägg dem någonstans där du lätt kan 
komma åt dem.

För det andra, skaffa detaljerad information om din hårdvaru-konfiguration.
Ett enkelt sätt att göra detta, om du kör MS-DOS 5.0, eller högre, är att
skriva ut en rapport från Microsofts diagnosticerings-verktyg msd.exe
(du kan strunta i TSR, "driver", minnes-karta, miljö-strängar och 
operativ-versions-delarna). Bland annat garanterar detta att du får 
fullständig och korrekt information om ditt grafikkort och vilken sorts
mus du har, vilket kan hjälpa dig, då du senare ska konfigurera X.

För det tredje, kolla upp om din maskin har några konfigurations-problem
med hårdvaru-stöd, som kan leda till olösliga låsningar under
Linux-installeringen.

<itemize>
<item> Det är möjligt för ett DOS/Windows-system att använda
IDE-hårddiskar och -CD-ROM-spelare, även om master/slav-jumprarna är
felaktigt inställda. Linux går dock inte med på detta. Om du är osäker,
kolla dina master/slave-jumprar!

<item> Är några av dina externa hårdvaru-pryttlar tillverkade utan
varken konfigurerings-jumprar eller resident konfigurerings-minne? I så
fall kan de kräva initiering via något MS-DOS-verktyg, då du startar 
upp datorn, för att de ska funka, och kan vara oåtkomliga för Linux.
CD-ROM-spelare, ljudkort, Ethernet-kort och billiga band-spelare kan ha
sådana problem. Om det är så, så kan du kanske arbeta runt det med en
parameter till start-prompten; se Linux Boot Prompt HOWTO <url
url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/BootPrompt-HOWTO.html"> för
detaljer. 

<item> Vissa andra operativ-system tillåter en buss-mus att dela en IRQ
med andra enheter. Linux tillåter inte detta; om du försöker med det, så
kan det låsa din maskin. Om du använder en buss-mus, ta en titt på Linux
Bus Mouse HOWTO, <url
url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/Busmouse-HOWTO.html">, för 
detaljer.
</itemize>

Om det är möjligt, skaffa telefonnumret till en erfaren Linux-användare,
som du kan ringa till, om du skulle hamna i en nödsituation. Nio gånger
av tio kommer du inte behöva det, men det känns tryggare.

Tid till istalleringen. Det kan ta runt en timme på ett rent system, 
eller ett som ska konverteras till ett rent Linux-system. Eller upp till
tre timmar för ett dual-boot-system (de har en mycket större tendens att
krångla till det och hänga sig).

<sect1>Skapa start- och rot-disketter
<p>
Din Linux-CD-ROM kanske kommer med installerings-hjälp, vilken kan ta
dig genom processen att skapa start-, rot- och räddnings-disketter, 
med interaktion. Det kan röra sig om ett MS-DOS-installeringsprogram
(som Red Hats <tt/redhat.exe/-program) eller ett UNIX skal-program, 
eller båda.

Om du har ett sådant program, och kan använda det, så bör du läsa resten
av den här underavdelningen, bara för att få information. Kör programmet
för att göra den faktiska installeringen -- dess skapare visste säkert
mer om den specifika distributionen än jag gör, och du undviker många
fel-möjligheter.

Mer detaljerad information om att skapa start- och rot-disketter finns i
Linux Bootdisk HOWTO på <url
url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/Bootdisk-HOWTO.html">.

Ditt första steg blir att välja en start-diskett, vilken passar din
hårdvara. Om du måste göra det för hand, så kommer du för det mesta
upptäcka antingen att (a) start-disketterna på din CD-ROM heter saker som
kommer hjälpa dig att välja rätt, eller (b) det finns en 
innehållsförteckning, i en fil i närheten, som beskriver varje diskett.

Nästa steg är att skapa disketter från start-disketten du har valt, och
från rot- och räddnings-disketterna. Det är till detta du behöver
MS-DOS-programmet RAWRITE.EXE.

Vidare måste du ha två eller tre <em/high-density/ MS-DOS-formatterade
disketter. (De måste vara av samma typ; alltså, om start-disketten är en
3.5&quot;, så måste båda disketterna vara 3.5&quot;-diskar.) Du använder
RAWRITE.EXE för att skriva start- och rot-diskarna till disketter.

Anropa det utan argument, så här:

<tscreen>
C:&bsol;> RAWRITE
</tscreen>

Svara på frågorna om namnen på filerna som ska skrivas, och till vilken
floppy-station de ska skrivas (som <tt/A:/). RAWRITE kommer kopiera 
filen, block per block, direkt till disketten. Använd också RAWRITE till
rot-disketten (t.ex. COLOR144). När du är klar så har du två disketter:
den ena är en start-diskett, den andra är en rot-diskett. Observera att
dessa båda disketter inte längre kan läsas av MS-DOS (de är på sätt och
vis ``Linux-formatterade'' disketter).

Du kan använda dd(1)-kommandot på ett UNIX-system, för att utföra samma
sak. (Till detta behöver du naturligtvis en UNIX arbetsstation med en
floppy-station.) T.ex. så kan du, på en Sun arbetsstation, med
floppy-stationen på enhet <em>/dev/rfd0</em> använda följande kommando:

<tscreen><verb>
$ dd if=bare of=/dev/rfd0 obs=18k
</verb></tscreen>

Du måste ange en passande block-storleks-parameter (`obs'-parametern) på
vissa arbetsstationer (t.ex. Sun), annars kommer det misslyckas. Om du har
problem så kan man-sidan för dd(1) vara behjälplig.

Se till så att du använder oanvända, felfria disketter. Disketterna får
inte innehålla några korrupta block.

Observera att du inte behöver köra Linux eller MS-DOS redan, för att kunna
installera Linux. Att köra Linux eller MS-DOS gör det dock enklare att
skapa start- och rot-disketterna från din CD-ROM. Om du inte har något
operativ-system på din masking, så kan du använda någon annans Linux-
eller MS-DOS-maskin, bara för att skapa disketterna, och sedan installera.

<sect1>Partitionera om din DOS/Windows-hårddisk
<p>
På de flesta använda system, så tas redan hårddisken upp av partitioner
med MS-DOS, OS/2 osv. Du måste ändra storleken på dessa partitioner, för
att kunna göra utrymme tillgängligt för Linux. Om du ska köra ett
dual-boot-system, så är rekommenderas det starkt att du läser en eller
flera av de följande mini-HOWTOna, vilket beskriver olika 
dual-boot-konfigurationer.

<itemize>
<item> Linux+DOS+Win95 mini-HOWTO, <url
	url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/mini/Linux+DOS+Win95.html">.

<item> Linux+OS2+DOS mini-HOWTO, <url
	url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/mini/Linux+OS2+DOS.html">.

<item> DOS-Win95-OS2-Linux mini-HOWTO, <url
	url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/mini/Linux+DOS+Win95+OS2.html">.

<item> Linux+Win95 mini-HOWTO, <url
	url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/mini/Linux+Win95.html">

<item> Linux+WinNT-Loader mini-HOWTO, <url
	url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/mini/Linux+WinNT-Loader.html">
</itemize>
Även om de inte är direkt tillämpbara på ditt system, så kommer de hjälpa
dit att första problemen

<bf/Observera:/ Vissa Linux-distributioner kan installeras i en katalog
på din MS-DOS-partition. (Vilket skiljer sig från att installera FRÅN en
MS-DOS-partition.) Istället kan du använda ``UMSDOS-filsystemet'', vilket
låter dig behandla en katalog på din MS-DOS-partition som ett
Linux-filsystem. På det sättet kan du undvika att partitionera om din
hårddisk.

Jag rekommenderar denna metod endast om din hårddisk redan har fyra
partitioner, och en om-partitionering skulle ställa till större problem 
än det är värt (det gör Linux långsammare, p.g.a. att filnamnen måste
översättas). Eller, om du vill testa Linux, innan du partitionerar om,
så är det här ett bra sätt att göra det. I de flesta fall ska du dock
partitionera om, som det beskrivs här. Om du planerar att använda
UMSDOS är får du klara dig på egen hand--det dokumenteras inte i detalj
här. Fr.o.m. nu förutsätter vi att du INTE använder UMSDOS, och att du
kommer att partitionera om.

En <em/partition/ är en avdelning av hårddisken, vilken används av ett
visst operativ-system. Om du bara har MS-DOS installerat, så har din
hårddisk antagligen bara en partition. För att använda Linux blir du
dock tvungen att partitionera om hårddisken, så att du har en partition
för MS-DOs och en (eller flera) för Linux.

Det finns tre sorters partitioner: <em/primära/, <em/utökade/ och 
<em/logiska/. För att uttrycka det enkelt, så är primära partitioner en
av de fyra huvud-partitionerna på hårddisken. Men om du vill ha mer än
fyra partitioner per hårddisk, så måste du skapa en utökad partition,
vilken kan innehålla flera logiska partitioner. Du lagrar inte data
direkt på en utökad partition--den används endast som en behållare för
logiska partitioner. Data lagras endast på antingen primära eller 
logiska partitioner.

För att uttrycka det på ett annat sätt, så använder de flesta bara 
primära partitioner. Men om du behöver mer än fyra partitioner på en
hårddisk, så skapar du utökade partitioner. Logiska partitioner skapas
sen ovanpå den utökade partitionen, och så har du gjort det--mer än
fyra partitioner på en hårddisk.

Observera att du enkelt kan installera Linux på den andra hårddisken i
ditt system (vilken kallas <tt/D:/ under MS-DOS). Du anger helt enkelt
det rätta enhets-namnet då du skapar Linux-partitioner. Detta beskrivs i
detalj nedan.

Tillbaks ompartitioneringen av din hårddisk: problemet med att ändra
storlek på partitioner är att det inte finns något (enkelt) sätt att göra
det, utan att ta bort all data på de partitionerna. Därför är du tvungen
att ta en fullständig säkerhetskopia på hela ditt system, innan du
partitionerar om. För att ändra storlek på en partition, tar vi helt 
enkelt bort den (eller dem) och återskapar den (dem) med mindre 
storlekar.

<bf/Observera:/ Det finns en icke-destruktiv ompartitionerare för MS-DOS,
som heter FIPSs. Titta på <url
url="http://sunsite.unc.edu/pub/Linux/system/Install">. Med FIPS, en
disk-optimerare (t.ex. Norton Speed Disk) och lite tur, så kan du ändra
storlek på dina MS-DOS-partitioner, utan att ta bort datan på dem. Det
rekommenderas fortfarande att du tar en fullständig säkerhetskopia, innan
du ger dig på detta.

Om du inte använder FIPS, så är det klassiska sättet att modifiera
partitioner med programmet FDISK. T.ex., låt oss säga att du har en
hårddisk på 80 meg, tillägnad MS-DOS. Du skulle vilja dela den på
mitten---40 meg till MS-DOs och 40 meg till Linux. För att göra detta,
kör FDISK under MS-DOS, förstör den 80-megs MS-DOS-partitionen och 
skapa en ny MS-DOS-partition på 40 meg, i dess ställe. Sen kan du
formattera den nya partitionen och återinstallera dina MS-DOS-program
från säkerhets-kopior. 40 megabytes hårddisk-utrymme är tomt. Senare
skapar du Linux-partitioner, på denna oanvända del av hårddisken.

I korthet är det följande det du ska göra för att ändra storlek på
MS-DOS-partitioner med FDISK:

<enum>
<item>Gör en fullständig säkerhetskopia av ditt system.
<item>Skapa en MS-DOS start-diskett, med ett kommando som
<tscreen>
FORMAT /S A:
</tscreen>
<item>Kopiera filerna <tt/FDISK.EXE/ och <tt/FORMAT.COM/ till denna
diskett, tillsammans med andra verktyg du behöver. (T.ex. verktyg för
att återskapa ditt system från säkerhetskopian.)
<item> Starta med MS-DOS start-disketten.
<item> Kör FDISK, och specificera eventuellt vilken hårddisk du vill 
modifiera (som t.ex.
<tt/C:/ eller <tt/D:/).
<item> Använd FDISK-menyerna för att ta bort partitionerna som du
vill ändra storlek på. <bf/Detta kommer förstöra all data på de
angivna partitionerna./
<item> Använd FDISK-menyerna för att återskap dessa partitioner, med
mindre storlekar.
<item> Avsluta FDISK och formattera om de nya partitionerna med
<tt/FORMAT/-kommandot.
<item> Återställ original-filerna från säkerhetskopian.
</enum>
Observera att MS-DOS FDISK ger dig alternativet att skapa en "logisk
DOS-enhet" (logical DOS drive). En logisk DOS-enhet är bara en logisk
partition på din hårddisk. Du kan installera Linux på en logisk
partition, men du bör inte skapa den logiska partitionen med MS-DOS
fdisk. Så om du för tillfället använder en logisk DOS-enhet och vill
installera Linux istället för den, så ska du ta bort den logiska
enheten med MS-DOS FDISK och (senare) skapa en logisk partition för
Linux i dess ställe.

Mekanismerna som används för att partitionera om för OS/2 och andra
operativ-system liknar dessa. Se dokumentationen för dessa 
operativ-system för detaljer.

<sect1>Skapa partitioner för Linux
<p>
När du har partitionerat om din hårddisk så måste du skapa 
Linux-partitioner. Innan jag beskriver hur du gör det, så ska vi prata
lite om partitioner och filsystem under Linux.

<sect2>Grundläggande om partitioner
<p>
Linux kräver åtminstone en partition, för <em/rot-filsystemet/, vilken
innehåller kärnan och själva mjukvaran.

Du kan tänka på ett <em/filsystem/ som en partition som är formatterad
för Linux. Filsystem används för att lagra filer. Varje system måste
åtminstone ha ett rot-filsystem. Många användare föredrar dock att att
ha flera filsystem---ett för varje huvudsaklig del av katalog-trädet.
T.ex. så kan du vilja ha ett separat filsystem för att lagra alla filer
under <em>/usr</em>-katalogen. (Observera att framåt-lutande snedstreck
används för att åtskilja kataloger under UNIX, inte bakåt-lutande, som 
i MS-DOS.) I det fallet har du både ett rot-filsystem och ett
<em>/usr</em>-filsystem.

Varje filsystem behöver sin egen partition. Alltså, om du använder både
rot- och <em>/usr</em>-filsystem, så måste du skapa två 
Linux-partitioner.

Vidare skapar de flesta användare en <em/swap-partition/, vilken 
används till det virtuella minnet. Om du har, säg, 4 megabyte minne i
din maskin, och en 10-megabytes swap-partition, så anser Linux att du
har 14 megabytes virtuellt minne.

När du använder swap-utrymme, så flyttar Linux oanvända minnes-"sidor"
(pages) till hårddisken, vilket tillåter dig att köra flera 
applikationer på en gång, på ditt system. Eftersom swappning ofta är
långsamt, så är det dock ingen ersättning för fysiskt RAM. Men
applikationer som kräver en väldig massa minne (som t.ex. 
X-Window-systemet), är ofta beroende av swap-utrymme, om du inte har
tillräckligt mycket fysiskt RAM.

Nästan alla Linux-användare tar till en swap-partition. Om du har 4
megabytes RAM minde så krävs en swap-partition för att installera
mjukvaran. Det rekommenderas starkt att du har en swap-partition i 
alla fall, om du inte har väldigt mycket fysiskt RAM.

Storleken på swap-partitionen beror på hur mycket virtuellt minne du
behöver. Det föreslås ofta att du ska ha minst 16 megabytes virtuellt
minne totalt. Alltså, om du har 8 meg fysiskt RAM, så ska du ha en
8 megabytes swap-partition. Observera att swap-partitioner inte kan vara
större än 128 megabytes stora. Om du vill ha mer än 128 meg swap, så
måste du skapa flera swap-partitioner. Du kan ha upp till 16
swap-partitioner allt som allt.

Du kan hitta mer om teorin bakom swap-utrymme och hur det ska läggas
upp, och om disk-partitionering i Linux Partition mini-HOWTO
(<url url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/mini/Partition">).

Observera: det är möjligt, men lite krångligt, att dela en 
swap-partition mellan Linux och Windows 95 på ett dual-boot-system. För
detaljer, se Linux Swap Space Mini-HOWTO, url
url="http://sunsite.unc edu/LDP/HOWTO/mini/Swap-Space">.

Problem &num;1: Om du har en EIDE-hårddisk med en partition som är större
än 504 MB så kanske din BIOS inte låter dig starta ett Linux som är
installerat på den. Det här ska inte vara ett problem om du har en
SCSI-controller, vilka vanligtvis har sina egna BIOS. För tekniska
detaljer, se Large Disk Mini-HOWTO, <url
url="http://sunsite.unc.edu/LDP/HOWTO/mini/Large-Disk">.

Problem &num;2: Har du både IDE- och SCSI-hårddiskar? I så fall måste
du se upp. Ditt BIOS kanske inte låter dig starta direkt från en
SCSI-hårddisk

<sect2>Partitions-storlekar
<p>
Förutom dina rot- och swap-partitioner, kommer du vilja skapa en eller
flera partitioner för mjukvara och hem-kataloger.

Även om det är teoretiskt möjligt att köra allt från en stor partition,
så är det nästan ingen som gör det. Att ha flera partitioner har flera
fördelar:

<itemize>
<item> Det minskar ofta tiden som går åt till att kolla fil-systemen, då
systemet startas upp.

<item> Filer kan inte växa över partitions-gränserna. Alltså kan du 
använda partitions-gränser som brandväggar mot program (som 
Usenet-nyheter) som vill äta upp enorma mängder hårddisk-utrymme, för
att hindra dem från att växa så att de tar upp utrymme som behövs av
kärnan och resten av dina applikationer.

<item> Om det skulle bli något svårt fel på någon sektor på din hårddisk,
så är det mindre smärtsamt att formattera och fixa en enda partition, än
att hålla på och göra om allt från början.
</itemize>

Nu för tiden är hårddiskarna väldigt stora, och en bra konfiguration är att
ha en liten partition (mindre än 80 med), en hyffsat stor
/usr-partition (upp till 300 meg eller så) för att lagra system-mjukvaran
på, och resten av ditt tillgängliga utrymme för hem-kataloger.

Du kan utveckla detta, för att passa dig. Om du kommer att köra 
Usenet-nyheter, t.ex., så kommer du vilja ge en partition till detta, 
för att se till att det inte äter upp mer hårddisk-utrymme än du vill
att det ska. Eller skapa en /var-partition för e-post, nyheter och
tillfälliga filer tillsammans. Men i dessa tider av väldigt billiga,
väldigt stora hårddiskar, blir dessa komplikationer mindre och mindre
för din första Linux-installering. Speciellt första gången är det
bäst att göra allt så enkelt som möjligt.

<sect1> Starta från installerings-disketten
<p>
Första steget är att starta upp från start-disketten, som du skapade
I normala fall kommer du att kunna starta upp utan problem: start-prompten
kommer fylla i sig själv efter 10 sekunder. Men genom att ange
parametrar efter namnet på kärnan så kan du specificera diverse
hårdvaru-parametrar, som din SCSI-controllers IRQ och adress, eller
hårddisk-geometri, innan kärnan startas. Det här är nödvändigt om Linux
t.ex. inte ser din SCSI-controller eller hårddisk-geometri.

Många BIOS-lösa SCSI-controllers kräver att du specificerar post-adress
och IRQ då du startar upp. Även IBM PS/1-, ThinkPad- och 
ValuePoint-maskiner kan behöva detta, då de inte sparar hårddisk-geometrin
i CMOS, vilket gör att du måste specificera dem då du startar upp. (Senare
kommer du själv kunna konfigurera systemet, så att det själv kan kan ge 
dessa parametrar.

Kolla meddelandena då systemet startas. De listar och beskriver den
hårdvara din Linux-installation ser. Speciellt om du har en
SCSI-controller, så ska du se en listning av upptäkta SCSI-enheter. Om
du ser meddelandet

<tscreen><verb>
SCSI: 0 hosts
</verb></tscreen>

så upptäcktes inte din SCSI-controller, och du måste ta reda på hur du
ska tala om för kärnan var den finns.

Ditt system visar också information om upptäkta hårddisk-partitioner och
enheter. Om något i denna information är felaktig, eller fattas, så måste
du tvinga fram systemet att se hårdvaran.

Å andra sidan, om allt går väl och  din hårdvara verkar bli sedd, så kan
du hoppa till avsnittet "Ladda rot-disketten".

För att tvinga systemet att se din hårdvara, så måste du ange de
korrekta parametrarna vid start-prompten, genom att använda följande
syntax:

<tscreen><verb>
linux <parametrar...>
</verb></tscreen>

Det finns ett antal sådana parametrar tillgängliga; vi tar upp några av
de vanligaste nedan. Moderna start-disketter ger dig ofta möjlighet att 
se en hjälp-sida, vilken beskriver kärn-parametrarna, innan du startar
upp systemet.

<itemize>
<item><em>hd=cylinders,heads,sectors</em> Specificera hårddisk-geometrin.
Krävs för system såsom IBM PS/1, ValuePoint and ThinkPad. Om din
hårddisk t.ex. har 683 cylindrar, 16 huvuden och 32 sektorer per track,
skriv

<tscreen><verb>
linux hd=683,16,32
</verb></tscreen>

<item><em>tmc8xx=memaddr,irq</em> Specificera adress och IRQ för BIOS-lös
Future Domain TMC-8xx SCSI-controller. T.ex.

<tscreen><verb>
linux tmc8xx=0xca000,5
</verb></tscreen>

Observera att <em>0x</em>-prefixet måste användas för alla värden som 
anges i hex. Detta gäller för alla de följande alternativen.

<item><em>st0x=memaddr,irq</em> Specificera adress och IRQ för BIOS-lös
Seagate ST02-controller.

<item><em>t128=memaddr,irq</em> Specificera adress och IRQ för BIOS-lös
Trantor T128B-controller.

<item><em>ncr5380=port,irq,dma</em> Specificera port, IRQ och DMA-kanal
för vanlig NCR5380-controller.

<item><em>aha152x=port,irq,scsi_id,1</em> Specificera port, IRQ och
SCSI ID för BIOS-lös AIC-6260-controller. Dessa inkluderar Adaptec
1510, 152x och Soundblaster SCSI-controllers.
</itemize>

Om du har frågor om dessa start-alternativ, läs Linux <em>SCSI HOWTO</em>,
vilken ska finnas tillgänglig på de flesta Linux FTP-arkiv (eller från
samma ställe som du fick tag på det här dokumentet ifrån). <em>SCSI
HOWTOn</em> förklarar Linux SCSI-kompatibilitet i mycket större detalj.

<sect1>Använda rot-disketten
<p>
Efter att du har starta start-disketten, så kommer du bli tillsagt att
sätta i rot-disken (eller diskarna). Då ska du ta ut start-disketten 
från floppy-stationen och sätta i rot-disketten. Tryck sedan <em/enter/
för att fortsätta. Du kan också bli tvungen att ladda en andra 
rot-diskett.

Vad som faktiskt händer är följande: start-disketten skapar ett 
operativ-system i miniatyr, vilket (p.g.a. att hårddisken inte är
preparerad) använder en bit av ditt RAM som virtuell disk (vilken,
logiskt nog, kallas en "ramdisk").

Rot-disketten laddar in en uppsättning små filer och installerings-verktyg
på ramdisken, som du kommer använda för att preparera din hårddisk och
installera ett Linux till den, från din CD-ROM.

<sect2> Välja EGA- eller X-installering
<p>
Äldre Linux-varianter (inklusive Slackware) gav dig, vid den här
tidpunkten, ett skal och krävde att du skulle skriva installerings-kommandon
för hand, i en beskriven ordning. Detta är fortfarande möjligt, men 
nyare distributioner startar genom att köra ett skärm-orienterar
installerings-program, vilket försöker leda dig genom de återstående
stegen, och ge en massa hjälp under tiden.

Du kommer antagligen att bli erbjuden möjligheten att konfigurera X
med en gång, så att installerings-programmen kan köra i grafik-läge. 
Om du väljer den vägen så kommer installerings-programmet att fråga dig
om din mus och skärm-typ, innan själva installeringen inleds. Så fort
du lyckas få Linux installerat så kommer dessa inställningar att sparas
åt dig. Du kommer att kunna ställa in skärmens prestanda senare, så på 
det här stadiet får man nöja sig med ett vanligt 640x480 SVGA-läge.

X är inte nödvändigt för installeringen, men (förutsatt att du kan
komma förbi mus- och skärm-konfigureringen) många tycker att ett 
grafiskt användar-gränssnitt är enklare att använda. Och du kommer vilja
få igång X i alla fall, så att försöka göra det med en gång är ett 
naturligt steg.

Följ bara instruktionerna i programmet. Det kommer att ta dig genom de 
nödvändiga stegen för att preparera din hårddisk, skapa användar-konton
och installera mjukvaru-paket från CD-ROMen.

I de följande under-avsnitten kommer vi att beskriva några av de svåra
områdena i installerings-processon, som om vi gjorde dem för hand. Det
här hjälper dig att förstå vad installations-programmet gör, och varför.

<sect2>Använda <tt/fdisk/ och <tt/cfdisk/
<p>
Ditt första installerings-steg, så fort rot-diskettens Linux är
startat, kommer bli att skapa eller modifiera partitions-tabellen på
dina hårddiskar. Även om du använda FDISK för att skapa partitioner
tidigare, så kommer du behöva gå tillbaks till partitions-tabellen nu
och sätta in en del Linux-specifik information i den.

För att skapa eller modifiera Linux-partitioner kommer vi använda
Linux-versionen av <tt/fdisk/-programmet, eller dess skärm-orienterade
släkting <tt/cfdisk/.

Oftast kommer installerings-programmet leta efter en redan existerande
partitions-tabell och erbjuda dig att köra <tt/fdisk/ eller <tt/cfdisk/
på den, åt dig. Av de två är <tt/cfdisk/ definitivt enklare att använda,
med senare versioner av det är också mindre tolerant mot icke-existerande
eller korrupta partitions-tabeller.

Därför kanske du finner (speciellt om du installerar på oanvänd hårdvara)
att du kommer behöva börja med <tt/fdisk/ för att ta dig till en position
som <tt/cfdisk/ kan hantera. Försök köra <tt/cfdisk/; om det klagar, kör
<tt/fdisk/. (Ett bra sätt att fortsätta, om du installerar ett system med
bara Linux och <tt/cfdisk/ klagar, är att använda <tt/fdisk/ för att
förstöra alla existerande partitioner, och sedan köra igång <tt/cfdisk/
för att modifiera den tomma tabellen.)

Några anmärkningar är tillämpliga på både <tt/fdisk/ och <tt/cfdisk/. Båda
tar en parameter, vilket är namnet på hårddisken som du vill skapa
Linux-partitioner på. Hårddiskarnas enhets-namn är:

<itemize>
	<item><em>/dev/hda</em> Första IDE-driven
	<item><em>/dev/hdb</em> Andra IDE-driven
	<item><em>/dev/sda</em> Första SCSI-driven
	<item><em>/dev/sdb</em> Andra SCSI-driven
</itemize>

T.ex., för att skapa Linux-partitioner på den första SCSI-hårddisken på
ditt system så kommer du använda (eller ditt installerings-program gör
det från ett meny-val) kommandot:

<tscreen>
cfdisk /dev/sda
</tscreen>

Om du använder <tt/fdisk/ eller <tt/cfdisk/ utan parametrar, så kommer
det att anta <em>/dev/hda</em>.

För att skapa Linux-partitioner på den andra hårddisken på ditt system,
ange helt enkelt antingen <em>/dev/hdb</em> (för IDE-hårddiskar) eller
<em>/dev/sdb</em> (för SCSI-hårddiskar), när du kör <tt/fdisk/.

Alla dina Linux-partitioner behöver inte finnas på samma hårddisk. Du
kanske t.ex. vill skapa din rot-filsystems-partition på <em>/dev/hda</em> 
och din swap-partition på <em>/dev/hdb</em>. För att göra detta behöver 
du bara köra <tt/fdisk/ eller <tt/cfdisk/ en gång för varje hårddisk.

I Linux ges partitionerna ett namn, baserat på vilken hårddisk de finns
på. T.ex. så är första partitionen på hårddisken <em>/dev/hda</em>
<em>/dev/hda1</em>, den andra är <em>/dev/hda2</em> osv. Om du har några
logiska partitioner, så numreras de med början vid <em>/dev/hda5</em>, 
<em>/dev/hda6</em> osv.

<bf/Observera:/ Du ska inte skapa eller ta bort partitioner för andra
operativ-system än Linux med Linux <tt/fdisk/ eller <tt/cfdisk/. Alltså,
skapa inte och ta inte bort MS-DOS-partitioner med denna version av
<tt/fdisk/; använd MS-DOS version av <tt/FDISK/ istället. Om du försöker
skapa MS-DOS-partitioner med Linux <tt/fdisk/, så finns det risk att
MS-DOS inte kommer känna igen dessa partitioner, och vägra att starta.

Här är ett exempel på användning av <tt/fdisk/. Här har vi en enda
MS-DOS-partition, vilken använder 61693 block på hårddisken, och resten
av den är ledig för Linux. (Under Linux är ett block 1024 bytes. 61693
block är alltså runt 61 megabytes.) Vi kommer att skapa två partitioner
för detta läro-exempel, swap och rot. Du gör nog bäst i att utvidga detta
till fyra Linux-partitioner, i linje med rekommendationerna ovan: en för
swap, en för rot-filsystemet, ett för system-mjukvara och en för
hem-kataloger.

Först använder vi "<tt/p/"-kommandot, för att visa den nuvarande
partitions-tabellen. Som du kan se så är <em>/dev/hda1</em> (den första
partitionen på <em>/dev/hda</em> en DOS-partition om 61693 block.

<tscreen><verb>
Command (m for help):   p
Disk /dev/hda: 16 heads, 38 sectors, 683 cylinders 
Units = cylinders of 608 * 512 bytes

     Device Boot  Begin   Start     End  Blocks   Id  System
  /dev/hda1   *       1       1     203   61693    6  DOS 16-bit >=32M

Command (m for help):
</verb></tscreen>

Nästa steg är att använda "<tt/n/"-kommandot för att skapa en ny
partition. Linux rot-partitionen gör vi 80 meg stor.

<tscreen><verb>
Command (m for help):  n 
Command action 
    e   extended 
    p   primary partition (1-4)
p
</verb></tscreen>

Här tillfrågas vi om vi vill skapa en utökad eller en primär 
partition. I de flesta fall vill du använda primära partitioner,
om du inte behöver mer än fyra partitioner på en hårddisk. Se
avsnittet "Oartitionera om" ovan, för mer information.

<tscreen><verb>
Partition number (1-4): 2
First cylinder (204-683):  204
Last cylinder or +size or +sizeM or +sizeK (204-683): +80M
</verb></tscreen>

Den första cylinderna ska vara cylindern EFTER den sista i den föregående
partitionen. I det här fallet slutade <em>/dev/hda1</em> på cylinder 203,
så vi startar den nya partitionen på cylinder 204.

Som du kan se, så använder vi notationen "<tt/+80M/", vilket
specificerar en partition som är 80 meg stor. På samma sätt skulle
notationen "<tt/+80K/" specificera en partition på 80 kilobytes och 
"<tt/+80/" skulle specificera en partition på endast 80 bytes.

<tscreen><verb>
Warning: Linux cannot currently use 33090 sectors of this partition
</verb></tscreen>

Om du ser den här varningen så kan du ignorera den. Den finns kvar från
en gammal begränsning, som gjorde att Linux filsystem endast kunde vara
64 meg stora. Med nya filsystems-typer, så gäller inte detta längre...
partitioner kan nu vara upp till 4 terabytes stora.

Nästa steg är att skapa en swap-partition på 10 megabytes,
<em>/dev/hda3</em>. 

<tscreen><verb>
Command (m for help): n
Command action 
    e   extended 
    p   primary partition (1-4) 
p

Partition number (1-4): 3
First cylinder (474-683):  474
Last cylinder or +size or +sizeM or +sizeK (474-683):  +10M
</verb></tscreen>

Igen så visar vi först innehållet i partitions-tabellen. Se till att
skriva ner den här informationen, speciellt storleken, i block, på 
varje partition. Du kommer behöva den här informationen senare.

<tscreen><verb>
Command (m for help): p
Disk /dev/hda: 16 heads, 38 sectors, 683 cylinders 
Units = cylinders of 608 * 512 bytes

     Device Boot  Begin   Start     End  Blocks   Id  System
  /dev/hda1   *       1       1     203   61693    6  DOS 16-bit >=32M
  /dev/hda2         204     204     473   82080   83  Linux native
  /dev/hda3         474     474     507   10336   83  Linux native
</verb></tscreen>

Observera att Linux swap-partitionen (här <em>/dev/hda3</em>) är av
typen "Linux native". Vi måste byta typen till den rätta för
swap-partitioner, "Linux swap", så att installerings-programmet kan 
känna igen den som en sådan. För att uppnå detta, använd kommandot
"<tt/t/":

<tscreen><verb>
Command (m for help): t
Partition number (1-4): 3
Hex code (type L to list codes): 82
</verb></tscreen>

Om du använder "<tt/L/" för att visa typ-koderna, så finner du att 82
är typen som motsvarar Linux swap.

För att avsluta <tt/fdisk/ och spara ändringarna till partitions-tabellen
så använder du "<tt/w/"-kommandot. För att avsluta <tt/fdisk/ UTAN att
spara ändringarna, använd "<tt/q/"-kommandot.

Efter att du avslutat <tt/fdisk/ kanske systemet säger åt dig att starta
om, för att se till att ändringarna fick önskad effekt. Rent generellt
så finns det ingen anledning att starta om, efter att du har använt
<tt/fdisk/---moderna versioner av <tt/fdisk/ och <tt/cfdisk/ är 
tillräckligt smarta för att kunna uppdatera partitionerna utan att starta
om.

<sect2> Steg efter installeringen
<p>
När du har modifierat partitions-tabeller så ska dina installerings-program
leta efter dem, och erbjuda dig att möjliggöra swappning, med din
swap-partition. Svara ja.

(Anledningen till att denna fråga över huvud ställs, istället för att
det bara görs automatisk, är att du kanske kör ett dual-boot-system och
någon av dina icke-Linux-partitioner ser ut som en swap-partition.)

Nästa steg är att programmet ber dig ge Linux filsystems-namn (som /, 
/usr, /var, /tmp, /home, /home2 etc.) till varje icke-swap-partition
som du ska använda. 

Det finns bara en hård och snabb regel för detta. Det måste finnas ett
rot-filsystem, vilket heter /, och man måste kunna starta från det. Du
kan kalla dina andra Linux-partitioner vad du vill. Men det finns vissa
konventioner om vad du ska kalla dem, vilka antagligen kommer göra ditt
liv lättare sen.

Tidigare rekommenderade jag en grundläggande tre-partitionerns
konfigurering, vilken inkluderade en liten rot-, en mellan-stor
system-mjukvaru-partition och en stor hem-katalogs-partition. Traditionellt
skulle dessa heta /, /usr och /home. Det ointuitiva "/usr"-namnet är en 
historisk kvarleva från tiderna då (mycket mindre) Unix-system hade
system-mjukvara och användarnas hem-kataloger på en enda 
icke-rot-partition. En del mjukvara är fortfarande beroende av den.

Om du har mer än ett område för hem-kataloger, så är det konvention att
kalla dem /home, /home2, /home3 osv. Det här kan bli aktuellt om du har
två fysiska hårddiskar. På mitt personliga system, t.ex., ser det för
tillfället ut så här:

<tscreen><verb>
Filesystem         1024-blocks  Used Available Capacity Mounted on
/dev/sda1              30719   22337     6796     77%   /
/dev/sda3             595663  327608   237284     58%   /usr
/dev/sda4            1371370    1174  1299336      0%   /home
/dev/sdb1            1000949  643108   306130     68%   /home2
</verb></tscreen>

Den andra hårddisken (sdb1) är egentligen inte alls bara /home2;
swap-partitionerna på sda och sdb visas inte här. Men du kan se att
/home är en stor, ledig area på sda, och att /home2 är 
hem-katalogs-utrymmet å sdb.

Om du vill skapa en partition för strunt, spool, temporära filer, 
e-post och nyhets-filer, kalla den /var. Annars kommer du antagligen
vilja skapa en /usr/var och skapa en symbolisk link, som heter /var,
som pekar tillbaks på den (installerings-programmet kanske erbjuder
dig att utföra detta).

<sect1>Installera mjukvaru-paket
<p>
Så fort du har klarat av att preparera dina partitioner, så är återstoden
av installeringen nästan automatisk. Ditt installerings-program (vare sig
det är EGA- eller X-baserat) kommer att leda dig genom några menyer,
vilka låter dig välja vilken CD-ROM du ska installera från, vilka
partitioner du vill använda osv.

Här ska vi inte gå igenom så många specifika saker av detta steg av
installeringen. Det är en av de delar som skiljer sig mest år, mellan
olika Linux-distributioner (tillverkarna tävlar, av tradition, om att
lägga till mest här), men också den enklaste delen. Och
installerings-programmen säger sig ganska mycket själv, men bra
hjälp tillgänglig.

<sect1>Efter paket-installeringen
<p>
Efter att installeringen är färdig, och om allt får väl, så kommer
installerings-programmet att leda dig genom några alternativ för att
konfigurera ditt system, innan det för första gången ska startas från
hårddisken.

<sect2>LILO, LInux LOader
<p>
LILO (vilket står för LInux LOader (Linux-laddare)) är ett program som
låter dig starta Linux (och andra operativ-system, som MS-DOS) från din
hårddisk.

Du kanske ges möjlighet att installera LILO på din hårddisk. Om du inte
kör OS/2, svara "ja". OS/2 har speciella krav; se <ref id="custom-LILO"
name="Speciella LILO-inställningar"> nedan.

Att installera LILO som din primära laddare gör en separat start-diskett
onödig; istället kan du säga åt LILO, varje gång du startar om datorn,
vilket operativ-system det ska starta åt dig.

<sect2>Skapa en start-diskett (valfritt)
<p>
Du kanske också ges chansen att skapa en "standard start-diskett", 
vilken du kan använda för att starta ditt nyligen installerade
Linux-system. (Det här är en äldre och något mindre praktisk metod,
vilken antar att du vanligtvis startar DOS, men använder start-disketten
för att starta Linux.)

Till detta behöver du en tom, "high-density" MS-DOS-formatterad diskett
av den sort som du kan starta med på ditt system. Sätt bara i disketten
när du blir tillsagd att göra det, och en start-diskett kommer skapas.
(Den här är inte densamma som installations-start-disketten, och du kan
inte byta ut den ena mot den andra!)

<sect2>Diverse system-inställningar
<p>
Proceduren efter installeringen tar dig också genom flera menyer, vilka
låter dig konfigurera ditt system. Detta inkluderar att specificera dina
modem- och mus-enheter, samt tids-zon. Följ meny-alternativen.

Det kanske också ber dig skapa användar-konton eller att skapa ett 
lösenord för roots (system-administratören) konto. Detta är inte
komplicerat och du kan för det mesta bara gå igenom instruktionerna som
ges på skärmen.

<sect>Starta ditt nya system
<p>
Om allt gick som planerat, så ska du nu kunna starta Linux från din
hårddisk, med hjälp av LILO. Alternativt kan du starta det från din
Linux-start-diskett (inte den ursprungliga start-disketten, utan 
den som du skapade efter att mjukvaran installerats). Efter att du har
startat, logga in som <em/root/. Gratulerar! Du har ditt alldeles egna
Linux-system.

Om du startar upp med hjälp av LILO, pröva att hålla ner <em/shift/
eller <em/ctrl/ när systemet startas. Detta ger dig en start-prompt;
tryck <em/tab/ för att se en lista av alternativ. På det här sättet
kan du starta Linux, MS-DOS eller vad du vill, direkt från LILO.

<sect>Efter din första uppstartning
<p>
Du ska nu se login-prompten i ett nytt Linux, just startat från din
hårddisk. Gratulerar!

<sect1>Inledande system-administrering
<p>
Beroende på hur installerings-fasen gick, så kan du nu bli tvungen
att skapa användar-konton, ändra maskin-namnet eller (om)konfigurera
X. Det finns många fler saker som du kan ställa in och konfigurera,
inklusive enheter för säkerhetskopiering, SLIP/PPP-länkar to en 
ISP (internet-leverantör) osv.

En bra bok om system-administrering under UNIX kan vara till stor hjälp.
(Jag föreslår <em/Essential system administration/ från O'Reilly and
Associates.) Du kommer att lära dig de har sakerna pö om pö. Du bör läsa
diverse Linux-HOWTOn, som <em/NET-2-HOWTO/ och <em/Printing-HOWTO/, för
information om andra konfigurerings-uppgifter.

<sect1>Speciella LILO-inställningar<label id="custom-LILO">
<p>
LILO är en "boot loader", som kan användas för att välja antingen Linux,
MS-DOS, eller något annat operativ-system, då systemet startas. Det
finns vissa möjligheter att din distribution automatiskt konfigurerade
LILO åt dig, under installerings-fasen (om du inte använder OS/2, så är
det vad du skulle ha gjort). I så fall kan du hoppa över resten av det
här avsnittet.

Om du installerade LILO som <em/primär/ boot loader, så kommer det ta
hand om första stegets start-process för alla operativ-system på din
hårddisk. Detta fungerar bra om MS-DOS är det enda andra
operativ-systemet du har installerat. Det kan dock hända att du kör 
OS/2, som har sin egen "Boot Manager". I så fall så ska du låta OS/2s
Boot Manager sköta första stegets start-process och använda LILO endast
för att starta Linux (som <em/andra stegets/ boot loader).

Ett viktig sak att tänka på för folk som använder EIDE-system: p.g.a.
BIOS-begränsningar så måste boot-sektorerna för alla operativ-system
finnas på en de två första fysiska hårddiskarna. Annars hänger sig LILO
efter att ha skrivit ut "LI", oavsett var du kör det ifrån.

Om du måste ställa in LILO manuellt, så innebär detta att du ska editera
filen <em>/etc/lilo.conf</em>. Nedan presenterar vi ett exempel på en
konfigurerings-fil för LILO, där Linux rot-partition är på 
<em>/dev/hda2</em> och MS-DOS finns installerat på <em>/dev/hdb1</em>
(på den andra hårddisken).

<tscreen><verb>
# Säg åt LILO att installera sig som den primära boot-laddaren på /dev/hda.
boot = /dev/hda
# "Boot image" att installera; du ska nog inte ändra på det här
install = /boot/boot.b

# Stycket för att starta Linux.
image = /vmlinuz       # Kärnan är i /vmlinuz
  label = linux        # Ge den namnet "linux"
  root = /dev/hda2     # Använd /dev/hda2 som rot-filsystem
  vga = ask            # Fråga om VGA-läge
  append = "aha152x=0x340,11,7,1"  # Lägg det här till start-alternativen,
				   # för att se SCSI-controllern

# Stycket för att starta MS-DOS
other = /dev/hdb1      # Det här är MS-DOS-partitionen
  label = msdos        # Ge den namnet "msdos"
  table = /dev/hdb     # Partitions-tabellen för andra hårddisken
</verb></tscreen>

När du har editerat <em>/etc/lilo.conf</em>-filen, kör 
<em>/sbin/lilo</em> som <em>root</em>. Detta kommer att installera
LILO på din hårddisk. Observera att du måste köra <em>/sbin/lilo</em>
varje gång du kompilerat om din kärna, för att få boot-laddaren att
peka på den (något du inte behöver oroa dig för just nu, men lägg det
på minnet).

Observera hur vi använder <em>append</em>-alternativet i 
<em>/etc/lilo.conf</em> för att specificera start-parametrar, som vi
gjorde när vi startade start-disketten.

Nu kan du starta om ditt system från hårddisken. Som standard kommer LILO
att starta det operativ-system som står först i konfigurerings-filen,
vilket i detta fall är Linux. För att få upp start-menyn, för att välja
ett annat operativ-system, håll <em>shift</em> eller <em/ctrl/ nedtryckt
då systemet startas; du ska nu se en prompt som
<tscreen>
Boot:
</tscreen>
Skriv här antingen namnet på operativ-systemet du vill starta (angiven av
<em>label</em>-raden i konfigurerings-filen; i det här fallet är det
antingen <em>linux</em> eller <em>msdos</em>), eller tryck <em/tab/ för
att få en lista.

Låt oss nu tänka oss att du vill använda LILO som andra stegets
boot loader; om du vill starta Linux från OS/2s Boot Manager t.ex.
För att kunna starta från en Linux-partition med OS/2s Boot Manager
måste du, tyvärr, skapa partitionen med OS/2s <em>FDISK</em>, (inte
Linux), och formattera partitionen som FAT eller HPFS, så att OS/2
känner igen den. (Det är IBM, det.)

För att få LILO att starta Linux från OS/2s Boot Manager, så behöver du
bara installera LILO på ditt Linux-rot-filsystem (i det ovanstående
exemplet <em>/dev/hda2</em>). I så fall ska din LILO-konfigureringsfil
se ut något i stil med:

<tscreen><verb>
boot = /dev/hda2
install = /boot/boot.b
compact

image = /vmlinuz
  label = linux
  root = /dev/hda2
  vga = ask
</verb></tscreen>

Observera ändringen i <em/boot/-raden. Efter att du kört <em>/sbin/lilo</em>
så ska du kunna lägga till Linux-partitionen till Boot Manager. Denna
mekanism ska fungera för boot loaders som används av andra
operativ-system också.

<sect>Administrations-tjafs
<p>
<sect1> Användnings-villkor
<p>
Detta dokuments upphovsrätt tillhör Eric S. Raymond, 1998. Du får använda,
sprida och reproducera det fritt, förutsatt att du:

<itemize>
<item>Inte utelämnar eller ändrar denna upphovsrätts-notis
<item>Inte utelämnar eller ändrar versions-numret eller datumet.
<item>Inte utelämnar eller ändrar dokumentets pekare till den senaste
WWW-versionen.
<item>Klart markerar eventuella förkortade eller ändrar versioner som sådana.
</itemize>

Dessa restriktioner är till för att skydda potentiella läsare från 
inaktuella eller förstörda versioner. Om du tycker att du har en bra
bra anledning för ett undantag, fråga mig.

<sect1>Tillkännagivanden
<p>
Ett tacksamt tillkännagivande till Matt D. Welsh, som grundade denna
HOWTO. Jag tog bort mycket Slackware-specifikt innehåll och 
inriktade återstoden av dokumentet på CD-ROM-installering,  men en
stor del av innehållet är fortfarande hans.

Version 4.1 blev mycket förbättrad genom några förslag från
David Shao &lt;dshao@best.com&gt;.

</article>

<!--
The following sets edit modes for GNU EMACS
Local Variables:
fill-prefix:"\t"
fill-column:75
End:
-- >









